Lucia

Här är en veckas hårt arbete, tro det eller ej:) Det inkluderar manus/story, tillverkning av scen, figurer mm, lösningar på olika grejor, musik och "klippning". I min mobil ser allt rätt bra ut, hoppas det fungerar även här.

Lucia

I skogen

När jag pratade med Anna sist var vi eniga om att jag skulle bli vad maskerna ville. Ville de att jag skulle gräva, springa, åla eller ryta skulle jag leva ut det. Jag skulle vara ute i masken lite varje dag och se om känslorna ändrade karaktär.

När jag var ute första gången kände jag mest att jag ville låta. Det blir en häftig resonans i masken så jag gick runt och spårade rådjur medan jag lät som ett stort kattdjur. Hittade rådjurslegor, ett rävgryt och ett rådjurskranium. 

Maskering

Har funderat kring maskerna jag burit. Maskering... Då döljer man något. En mask framhäver en sida men döljer mycket. Mina masker har hjälpt mig beaka sidor hos mig som jag gömt, glömt och gett upp. Jag känner ganska starkt att det är farligt för ens själ att ge upp eller ge kärnmaskerna för lite plats. Med kärnmaskerna menar jag de som bildar ens innersta fundament. 
Jag tänker på de som väljer att dra på sig en KKK huva och maskera bort allt fint i sig och ge en enda mask så mycket plats. Jag tänker på elever som när de kommer innanför skolans portar tar på sig ligistmasken för mainstream eleven, sportiga eleven och präktiga eleven inte passar dem. Maskutbudet blir väldigt snävt för dem i elevrollen. Hemma är eleven förhoppningsvis sina föräldrars okrönte prins eller prinsessa (missförstå mig rätt) så det ges ett lugn och utrymme att finna nya masker. Skolan måste bli bättre på att arbeta med elevers identitetsskapande och väva in agentskap i sin undervisning. Att eleverna inte kan identifiera sig med skolpersonalen tycker jag också är tråkigt. Alla de möter skriker högskoleutbildad medelklass och pratar på ett sätt som de har svårt att bemöta. Vi behöver ha in, på ett eller annat sätt, vuxna i skolan som marginaliserade elever kan bli styrkta genom och finna en förbild i.

En mask jag gett upp

En mask att gömma

En mask jag glömt

Skuggsidan

Jag har under några dagar arbetat med att göra en skuggteater och göra figurer som kan spela mina litterära figurer. Det är pilligt och kul, men ser det som en ganska svår sak att spela upp min berättelse själv. Men kanske kan jag lösa det genom att animera istället för att göra en spelfilm. 

Man blir väldigt uppmärksam på en kropps anatomi under arbetet med skuggfigurer. Tänker att det kan vara jättebra för barn att jobba med skuggfigurer för det blir uppenbart vart lederna sitter och hur viktiga de är för kroppens rörelse. 

Skuggteater kan vara hur enkelt som helst och hur svårt som helst. Man kan agera själv eller göra figurer. Att bara synas genom siluett ger en trygghet och tillåtelse att sväva ut i sitt uttryck om man annars är lite blyg. 

Produkter av dagens skärande och pillande:) 

Trygg är en skön känsla

Jag gjorde min, för projektet, sista gipsmask idag. Jag ville göra en som har med rädslor att göra. Masker jag haft som gör mig rädd. Ironiskt nog så flydde jag från frustrationen kring filmprojektet till gipset och en mask som borde gett mig rysningar, men det var trevligt och tryggt att göra masken. Min dotter var med och hon sa så bra saker; "du slutar se ut som mamma nu", " du kanske blir rädd för dig själv", " du borde göra en haka om du ska vara ett monster", " om inte du kan prata så kan du bara lyssna på mig"... Det var som om vi delade hjärna och hon sa allt jag tänkte. Speciellt. 

Så nu har jag tre masker... Vi får se vad det ger eller leder. Det är kul att föra en process, men ser inte hur det gör mig till en bättre bildlärare. Jag hoppas inte det är för att mina lärare tror att jag är så dum och oempatisk så att jag inte kan leva mig in i elevernas frustrationer, ilska, eufori och skaparglöd utan att lägga fem värdefulla veckor på att skapa och "förlösa" tankar kring allt och inget. 

" You shoot me in a dream you better wake up and apologuise"

/ Reservoir dogs 

Planerar plana planer

Jag har skrivit i några dagar nu och det känns kul. Samtidigt som bokstäverna flödar fram på skärmen försöker hjärnan forma nästa steg. En film baserad på min text skulle vara en utmaning och samtidigt ganska naturligt. Jag ÄÄÄLSKAR film och hantverket bakom en riktigt bra filmupplevelse. Filmer har precis som bilder generellt det fina i sig att alla med ögon kan ta del av dem medan böcker exkluderar fler människor. Problem ett som jag ser det är att jag klankat ner på filmer i åratal så mina krav på mig själv är extrema! Problem två är att jag får kväljningar av att höra min egen röst så jag vill helst slippa det. Problem tre är att jag inte kan ett skit om att klippa film. Men nu har vi ju så snällt fått dessa veckor att på egen hand arbeta med vår frustration och sen förlösa något "arty" på redovisningen. 

Nu ska jag fundera ut lösningar på alla mina problem och låta mig själv göra en pissdålig film som jag eventuellt ska visa i Göteborgs konstMecka om två veckor. Men hey, även Coppola, Nolan, Scorsese och Alfredson har väl gjort dålig film:)

To be continued...

Hugin

Jag beskar idag en av bilderna på mig i fågelmasken så att den...lämpade sig för offentligheten. 

" I never saw a wild thing sorry for itself. A small bird will drop frozen dead from a bough without ever having felt sorry for itself"

/ D.H. Lawrence

I processens process

Idag har jag stött mina tankar med kamrater och lärare. Min process har lett till ett myller av olika vägar som jag måste gå. Idag, imorgon eller om ett år. Vad jag kan se ganska tydligt är att denna skapandeprocessen egentligen är en fortsättning på en annan process som jag burit på under många år. Den tog sin början i läsning av egyptisk, romersk och fornnordisk mytologi uppblandat med allmän andlighet och Kristendom för drygt 15 år sedan. Mina tankar var storslagna och jag orkade inte bestiga det berget. Men nu kanske genom flexibelt skapande kanske jag kan ringa in kärnan. Vi får se om berget visar sig vara en vulkan som sprutar magma på redovisningsdagen eller om det blir en skånsk kulle.

Idag pratade jag om hur jag känner att mitt nästa steg går mot litteratur. Att skapa en novell utifrån mitt maskskapande. Jag var tveksam först eftersom text förvisso är visuellt men jag vill dra nytta av kursen i att förkovra mig i bilder. Men jag sa på handledningen att börjar jag skriva och om jag stakar mig så väljer jag att gå en annan väg. Jag har nu skrivit i ungefär en timma här hemma i ett mörkt vardagsrum och det har flödat på som aldrig förr. Så jag fortsätter några dagar till för att se vart det leder. Dock är jag betydligt mer blyg när det gäller text så det kommer inte publiceras löpande. Undrar varför jag känner så... Får fundera på den.

Mitt sällskap under dagarna - Luna

A bit nippy...

Idag har jag målat mina masker och poserat i dem. Jag började med att måla krigaren och lät naturens stora jägare inspirera mig. Kamouflage är ju A och O i naturen så jag ville välja en palett som passar mot höstens skog. Ugglan förvandlades till en variant av en kråka och jag tycker den blev jättefin! 
Jag har alltid imponerats av JRR Tolkien och George R Martin som skapat Sagan om ringen och Sagan om is och eld (Game of thrones). Att kunna skapa invecklade mytologiska och geografiska miljöer som är så detaljerade helt med sin fantasis hjälp är häpnadsväckande. Men det leder mig till en annan tanke. Fantasin är helt avhängig av erfarenhet menar Vygotskij och många viktiga uppfinningar samt läkemedel har utvecklats genom inspiration från naturen... Hade flygplanet någonsin uppfunnits om vi aldrig sett fåglar och insekter flyga? Tänk om vi dödar arter som i sitt DNA eller fysiologi har lösningen på bakterieresistens eller hur vi kan utrymma denna kärnvapenförstörda planet om 200 år? 

Tillbaka till maskerna. Så här blev de!

Jag hade mamma på besök så hon fick bli min nakenfotograf. Eller toplessfotograf om jag ska vara ärlig. Det var riktigt härligt ute även om det var minus 2 grader. Jag blir riktigt sugen på att skriva en novell om min Krigarkaraktär. 

Krigaren vaknar

Idag har jag skulpterat maskerna lite. Det är faktiskt enklare än man tror! Använde mig av kartong och ekollon till att ge karaktär åt maskerna.
Att prova maskerna och känna att den passar exakt mot mitt ansikte är en speciell känsla. Insidan av masken ser ut som jag men det ni ser utåt är inte den ni känner. Fast hon i masken känner igen sig. Krigaren som vilat i mig får ett ansikte och när det får ett ansikte får det makt. 

Jag förstår verkligen hur mycket rekvisitan och maskeringen hjälper skådespelare att hitta rollen. Jag får tag i helt nya tankar inom mig när jag blir Krigaren. Vem skulle våga mucka med henne? 

Sen har vi Ugglan. Jag kallar henne Ugglan även om jag inte hade någon särskild fågel i tankarna när jag gjorde henne. Men känner mig som en uggla i masken... Ugglan ger mig en närhet till naturen. Jag trodde Krigaren skulle ge mig det och det gör hon till viss del. Men genom Ugglan känner jag mig klyschigt nog lite visare. 

"May the force be with you!"

Nackspärrsteckning!

Efter många timmar på golvet börjar det likna något. Tur att jag började igår för med dagens valresultatet i tankarna skulle nog motivet blivit ett helt annat. Clownattackerna tar sig in i Vita huset...

Kvinnan i gipsmasken

Två masker ligger på torkning och ska utvecklas i morgon när de torkat. Det gick jättebra att göra maskerna på sig själv. Handduk, spegel och många färdiga gipsstrips är ett måste. Så även vaselin, rör att andas genom och "fulkläder". Arbetar man med gipslindor så finns det ett rejält rör i mitten av lindan som säkert går att använda. Jag valde ett något mer moderiktigt sugrör med jordgubbar på. Tror inte att ett traditionellt sugrör är tillräckligt för att hålla paniken borta... Det är lite klaustrofobiskt ett tag och då underlättar det att kunna andas. 

En annan rolig grej som hände under tillverkningen av maskerna var att flera småfåglar ryttlade utanför köksfönstret och verkade titta på mig. De var nyfikna helt enkelt. 

Tidsfördriv...

I väntan på gips och lite färre minusgrader började jag idag med en appropriering av ett konstverk av Irina Kotova. Hon i sin tur verkar fått inspiration av Gustav Klimt. Hans kvinnor var undergivna men Irinas är det inte och det tilltalar mig. Dagens arbete blinkar mot subidentiteten förförerskan. Imorgon ska jag göra en ansiktsmask. 

Verk av Irina Kotova Hämtad från:
http://artodyssey1.blogspot.se/2009_08_09_archive.html

Konturer klara...

Färgläggning...

Nya funderingar

Nu tänker jag så här. Min identitet grenar ut sig i flera subidentiteter - modern, djuret, konstnären, den andliga, läraren, träningsnarkomanen och förförerskan är tydliga grenar. Jag vet att när jag var ung tänkte jag ofta att jag kände mig som jag hade split personality. Det var antagligen en del av pubertetsprocessen. Senare kändes det som filmer och filmcitat tagit över mitt liv och att allt jag sa kom från en film, men det är en parentes. 

När jag blev mamma gick jag in i en skitjobbig omdefinieringsprocess som jag blev klar med för drygt ett år sedan. Att bli mamma skapade en ny subidentitet som trängde bort så gott som alla andra. Plågsamt! Att det skulle göras för en gapig, ständigt ammande unge gav inte direkt motivation fast ungen var oerhört efterlängtad. 
Jag har nu tränat och ätit supernyttigt (allt enligt Amelia) och märker hur glad jag är. Inte för att jag gått ner i vikt eller fått jordens flås men för att jag lever ut min subidentitet som inte fått någon plats i mitt liv tidigare! 

Så jag kanske ska fortsätta min process i att ge djuret i mig plats och se hur det blir! Jag minns när jag och fyra tjejkompisar vandrade efter en helt vanlig skoldag på gymnasiet. Vi sprang ihop på små stigar, gick i bäckar och gjorde vandringsstavar. Det var nog de bästa timmarna på gymnasiet. Jag kände mig som en varghona på jakt med mina systrar. Jag ska hitta vargen/djuret i mig på nytt!

Ett av mina absoluta favoritdjur! Möt kon Ayla.

Tvivel

Sedan sist har jag promenerat och ätit enligt clean eating modellen som det tipsas  om i tidningar. Man äter då så oprocessad mat som möjligt och ska tappa 1kg i veckan. Anledningen till att man ska gå ner i vikt är inte i tidningarna för att se bra ut eller bli lyckligare av att vara smal utan HÄLSAN är vad det trycks på. Det känns självklart att hälsoaspekten är viktig och att man är vad man äter. Äter man rätt ska eksem, utbrändhet, cancer, klimakterieproblem mm försvinna eller undvikas. Tanken leder till varför i hela friden vi inte lagstiftar bort allt som skadar oss. Hade vi gjort det så kanske langarna på stan kunnat sysselsätta sig med chokladkakor istället för heroin. Marknaden hade blivit en helt annan...  Jag undrar om jag inte ska utsätta mig själv för något annat samtidigt som jag tränar och äter Clean. Jag tror jag är för gammal för att gå in i en tonårings identitetsskapande och stress över att inte vara som modellerna i tidningar. 

Kanske är jag på helt rätt väg och min process nu leder mig från yttre skönhet till den inre renheten. Det är många gånger som dieter, träning och hälsa kommer upp mellan bekanta och då är jag själv inte sen med att försöka få cred för att jag joggat eller simmat... Oavsett hur jag ser ut så känns det bra att "slajda" in att jag tränar. Varför är det så? Är det för att hävda en viss status? 

Igår hade jag två vänner hemma. Jag lagade god mat utan mjöl o socker i och drack vatten till maten. " Jasså, du brukar ju inte säga nej till ett glas, är det en trea på gång här i huset?". Det var ju lite kul och fick mig att tänka på min identitet som tydligen då innefattar alkoholkonsumerare! Det är ganska svårt att ändra livsstil och tvinga människor runt om att definiera om en. Vi och våra fack...

Jag hittade några webbsidor som kan vara av intresse för oss i klassen!

Begrepp till Bildämnet

Örebro konstskola

Lindbergsskolan

Gestaltningsarbete

Eventuella läsare som inte tillhör kursen - jag ska gå in i ett gestaltningsarbete och redovisa min process här på bloggen. Jag går in i detta som sur, motsträvig och uppgiven. Jag har köpt tre damtidningar för att eventuellt få igång en process runt skönhetsideal som trycker sig in i våra liv dagligen genom de personer som ges utrymme i media.

Det påverkade mig väldigt mycket som ung att ständigt möta bilder på unga kvinnor med låga BMIn, perfekt hud, symmetriska ansikten och hår på rätt ställen. Att de var manipulerade bilder kanske jag visste men det spelade ingen roll. Normen var satt. Så ska en lyckad kvinna se ut. Jag speglade mig och jämförde mig hela tiden med andra tjejer. Det enda jag hade på pluskontot enligt den normen var att jag hade tjockt hår och var vit. Så under många många år hade jag en känsla av att vara sämre än alla andra som hade fler likheter med dessa än vad jag hade. Samtidigt så visste jag intellektuellt att jag var svinbra på insidan och att jag inte ville vara en bricka i skönhetsidealets spel. Så jag gjorde inget åt alla defekter. Men nu tänkte jag göra det. Vad händer i mig när jag börjar träna och äta som tidningarna säger?